Bô Yin Râ biografi

Biografi
(Fritt efter Otto Lienert, ordförande i den schweiziska stiftelsen)

Joseph Anton Schneiderfranken föddes 25 november 1876 i Aschaffenburg, en liten stad nära Frankfurt am Main i Tyskland. Hans föräldrar kom från enkla förhållanden. Födelsehuset flyttades år 1897 på grund av en utvidgning av centralstationen och har idag beteckningen ”Glattbacher Überfahrt Nr. 13”.

Joseph Anton tillbringade bara sina fyra första år i Aschaffenburg. Han uppskattade dock hela livet den kulturellt och historiskt rika staden. En av de mest kända landskapsbilderna som han målade tar sitt motiv från denna frankiska hembygd, en skogsdal i Spessart.

Familjen flyttade 1880 till Frankfurt och där gick Joseph först i folkskolan och därefter i Merianskolan fram till år 1890. Intresse och begåvning drog honom oemotståndligt åt det konstnärliga hållet, men han funderade också på att studera katolsk teologi. Trots föräldrarnas ekonomiska svårigheter, som han försökte lindra genom eget hårt fabriksarbete, kunde han mellan 1892 och 1895 under flera terminer studera vid Städels konstinstitut i Frankfurt. Efter det att han bl a arbetat som dekorationsmålare vid stadsteatern i denna stad avslutade han 1899 sina studier vid den städelska mästarateljen. Under denna tid lärde han känna den älskvärda människan och målaren Hans Thoma, som gav honom gratis undervisning, vilket hängde ihop med en ömsesidig sympati, som grundade sig på en gemensam uppskattning av uppriktighet och bildmässig klarhet.

De följande åren förde längtan efter vidareutbildning och fördjupning Joseph Anton till konstakademin i Wien, till Münchens konstsamlingar och till Académie Julian i Paris. De upprepade besöken i München, Berlin och Wien, där han kom att umgås med konstnärer som Max Klinger och Adolf Loos – för att bara nämna de två viktigaste – avbröts av flera korta resor i Europa, bl a till Sverige sommaren 1908.

I motsats till det bohemiska konstnärsliv som med förkärlek skildrades i den samtida litteraturen tog han sitt yrke på yttersta allvar. Redan verken från hans läro- och vandringsår vittnar om stor egen förmåga och samvetsgrannhet, även om de visar spår av inflytande från Thoma, Boehle och Klinger. 1906 bar den långdragna och seriöst använda förberedelsetiden sina första frukter. Tidigt på året visade förlag i Berlin pennteckningar, och konstföreningen i Leipzig ställde samtidigt ut originalteckningar och målningar av konstnären.

Första världskrigets hotfulla moln började torna upp sig då målaren, som nu hade funnit sin alldeles egen personliga uttrycksform, fick möjlighet att tillbringa ett år i Grekland, vilket ledde till det slutgiltiga genombrottet för hans andliga och konstnärliga krafter. De landskapsbilder som han skapade med utgångspunkt från skisser därifrån är några av de mest fulländade bilder som fångat själen hos det gamla Hellas i form och färg. 1915 ställde han ut en kollektion grekiska bilder hos Schulte i Berlin som den då mycket ansedde konstkritikern Fritz Stahl rescenserade. Utställningen väckte också stort intresse hos professor Theodor Wiegand, direktor för Berlins museers avdelning för antiken som sedan kom att bilda grunden till Pergamonmuseet.

Joseph Schneiderfranken förde även med sig andra, viktigare erfarenheter från Grekland. Hans upplevelser där var kulmen på en sedan hans barndom och redan långt före hans födelse förberedd utveckling, som alltmer präglade och bestämde hans liv. Eftersom han av vänner och bekanta ansågs vara sansad, humoristisk och saklig och inte hade något till övers för världsförnekande askes eller hemlighetsmakeri, får man se den hängivenhet som han nu med full kraft ägnade sina andliga läroskrifter och tillhörande bilder som ett uttryck för en i klart medvetande påtagen förpliktelse.

På grund av kriget tvingades 1916 också den frie och för allt hat främmande konstnären i uniform. Fram till början av 1917 hade han en administrativ tjänst i Königsberg, sedan blev han på grund av sina kunskaper i nygrekiska förflyttad till Görlitz i Schlesien, där han blev tolk i ett läger för greker. Den dåliga maten, samma som internerna fick – med mjölet uppblandat med sågspån – blev orsak till en mag-tarmsjukdom som plågade honom resten av livet. När kriget var slut ingick han ett nytt äktenskap med änkan Helene Hoffman, som förde med sig två flickor. Hans första fru, Irma Schönfeld, hade efter tolv års äktenskap avlidit i diabetes, som inte kunde botas på den tiden. Som ordförande i Oberlausitz konstförening deltog han aktivt i staden Görlitz kulturliv och grundade 1921 ”Jakob Böhme föreningen”, i vilken även många andra konstnärer inträdde. Senare tillägnade han mystikern Jakob Böhme ett eget kapitel i boken ”Vägvisare”.

Redan åren 1913 – 1917 hade de första andliga skrifterna publicerats under initialerna B.Y.R. Senare omarbetade och sammanfogade han dem i boken ”Den konungsliga konsten”. 1919 gav Kurt Wolff förlag i Leipzig ut ”Boken om den levande Guden”. Den är grundstenen i den under namnet Bô Yin Râ publicerade serien av andliga läroskrifter, som utökades med nya band år för år fram till avslutningen år 1936 med bandet ”Hortus Conclusus”. I nära anslutning till dessa läroskrifter publicerade han också andra skrifter under perioden 1923 – 1939, den sista med titeln ”Über die Gottlosigkeit” (ej översatt till svenska). Varje band utgör en avrundad enhet avpassad för en viss själslig läggning och temperament hos läsaren.

Efter en tvåårig vistelse i Horgen vid zürichsjön fann han år 1925 sitt sista och älskade hem i Massagno utanför Lugano i södra Schweiz. Här ägnade han sig nästan helt och hållet åt sitt andliga uppdrag, i vars tjänst han också ställde sin stora konstnärliga förmåga som målare. Redan mellan åren 1920 och 1922 hade han i Görlitz skapat en serie andliga bilder, som sedan kom att ingå i boken ”Världar”.

Var han än bodde fylldes hans hus av samtal med besökare från hela världen, av skratt från barnen och nära vänner men även av en kännbar kraft som hörde ihop med hans skapande i stillheten. Människor från alla samhällsskikt, lärda och obildade, vetenskapsmän och konstnärer – bl a konsthistorikern och skriftställaren Rudolf Schott – besökte honom. Av de musiker som han personligen kände, Euge d’Alber, Egon Wellescz och Felix Weingartner, stod den sistnämnde honom särskilt nära. 1927 fann han i Dr Alfred Kober i Basel en idealisk förläggare och vän.

Den lysande yppiga hösten i det tessinska landskapet påminner till sitt väsen om den älskvärde vise mannen, som gav otaliga tröst, råd och hjälp genom samtal, brev och inre stöd men som också var sträng om så behövdes och ständigt manade till självuppfostran. Hans sista böcker vibrerar med urvärldsligt djup och resonans som man knappast finner i det tyska språkområdet sedan Goethes dagar.

Regimen som kom till makten i Tyskland på trettiotalet (och som hindrade spridningen av böckerna) var konstnären, som ju uppskattade all ädel mänsklig strävan, en klar motståndare till, och han såg redan tidigt de faror som hotade hans hemland. Han hoppades dock in i det längsta på en vändning till det bättre så som han uttrycker det i ”Boken om kärleken” och skakades därför djupt av krigets utbrott. De mörka makterna hade än en gång fått övertaget.

1938 fick Bô Yin Râ och hans anhöriga medborgerliga rättigheter i Massagno, som då vuxit samman med det nästan orörda landskapet i Ceresio, dess levnadsglada invånare och den schweiziska demokratins sedvänjor. Med nästan övermänsklig viljekraft undertryckte han de sista levnadsåren de smärtor och den svaghet som orsakades av sjukdomen han led av. Antalet gäster som han kunde ta emot blev därför allt färre. När han ändå gjorde det fick hans muntra frimodighet och förstående godhet besökaren att glömma att hon hade med en svårt sjuk att göra. Den hos talangfulla stora och små själar ofta observerade diskrepansen mellan liv och lära kunde man inte se något spår av hos honom enligt samstämmiga uppgifter från bekanta.

I den mån det var fysiskt möjligt för honom skrev och målade han ända till slutet vid fullt medvetande och med sitt förstånd helt i behåll. Vintern 1943, den 14 februari, vägrade den sedan lång tid tillbaka överansträngda kroppen att stå till tjänst längre.

Boyinra-stiftelsen har som ändamål att sprida kännedom om Bô Yin Râ och hans böcker. Vi på stiftelsen arbetar ideellt med att hålla böckerna tillgängliga.
Vi vill gärna få kontakt med andra som läser hans böcker. Intäkterna från bokförsäljningen går främst till tryckning av böcker och lagerhållning.
E-post: info@boyinra-stiftelsen.se
Bô Yin Râ Stiftelsen i Sverige Copyright © 1974-2023