Bô Yin Râ
Stiftelsen i Sverige


Hem

Introduktion

"Om mina skrifter"

"Om mitt namn"

Biografi

Svenska böckerna
med kapitel

Böckerna med kom-
mentar av Bô Yin Râ

Originalskrifterna

Om Bô Yin Râ

Om livet efter döden och reinkarnation

Stiftelsens historia

 

Länkar

Adresser

Beställning

Kontakt

Nytt

Om Bô Yin Râ


Nedan följer en översättning av en liten skrift med titeln ”Meine Stellung zu Bô Yin Râ”, författad av Alfred Kober-Staehelin. Författaren var jur. dr., levde 1885-1963, och var en under 1900-talets första hälft välkänd schweizisk kulturpersonlighet, inte minst som politisk publicist i National-Zeitung. Som jurist var han under många år ledamot av Basler Zivilgericht. År 1917 övertog han det av föräldrarna drivna förlaget, som han fortsatte under namnet ”Kobersche Verlagsbuchhandlung”. När han från och med år 1927 började ge ut en fullständig serie av Bô Yin Râ’s skrifter väckte detta stort uppseende, och han bestormades av frågor om vem denne Bô Yin Râ var och varifrån han hade sitt omfattande vetande. För att besvara frågorna publicerade han år 1930 den skrift som är översatt här.




Min relation till Bô Yin Râ


av

Alfred Kober-Staehelin

Det är förvisso inte vanligt att en förläggare offentliggör sina personliga åsikter och erfarenheter. Det är ju så att konstnärer uppmanas att hålla sig till sitt skapande men inte tala om det, och då borde förläggare i sin mycket blygsammare roll som förmedlare sannerligen ha alla skäl att hålla sin privata person dold bakom sin ansvarsfulla uppgift. Beslutet att överge denna tillbakadragna hållning, som jag annars finner mycket tilltalande, för att offentligt berätta om min personliga relation till människan Bô Yin Râ och hans verk, beror bland annat på en praktisk nödvändighet: det stora antalet frågor, som med ökande spridning av dessa märkvärdiga böcker ställs till mig från alla håll och som rör såväl författarens person och yttre levnadsomständigheter som enskildheter i innehållet, kan bäst besvaras på detta sätt. Därtill kommer, att jag tyckte det var på tiden att motverka den allt yppigare legendbildningen med vilken människors fantasier började omge denne mans yttre liv, baserat på den felaktiga förutsättningen att den äkta andliga kallelsens verkliga hemlighet inte går ihop med en oansenlig borgerlig levnadsvandel och förvärvsarbete, under det att all erfarenhet visar, att det genuint äkta bara växer på en naturlig grund. Den avgörande motiveringen till att jag som förläggare träder fram, fastän det avviker från praxis, är emellertid det unika och extraordinära hos mannen själv och hans verk, vilket gör honom till ett undantagsfall.

Bô Yin Râ, vars borgerliga namn som bekant är Joseph Anton Schneiderfranken, med förfäder som var skogsmän, timmermän och vinodlare, föddes 1876 i Aschaffenburg, i det frankiska landskapet omkring Main alltså, som redan skänkt oss så många betydande konstnärer, som mästaren Matthias Nithart (Grünewald), Dürer, Riemenschneider, Jean Paul, Rückert, för att bara nämna några få namn. Han är till sitt yrke målare, understödd speciellt av Hans Thoma och Max Klinga, utbildad i München och Paris, levde en längre tid i Grekland och bor för närvarande (1930) med sin familj i södra Schweiz och förtjänar som förut sitt levebröd som målare. Han är alltså varken en kines eller en avskedad lärare, indisk fakir, pensionerad präst, buddistisk munk, sektpredikant på flykt, frimurardignitär eller vad allt de fantastiska ryktena har att förmäla som tycks spridas från mun till mun ”som absolut säker sanning”, antingen med skadeglada flin eller med hemlighetsfullt höjda ögonbryn.

De tre stavelserna i namnet Bô Yin Râ kommer visserligen från gamla språk i orienten, men de skall varken ge sken av ett orientaliskt ursprung eller förknippa böckernas innehåll med något av österns religiösa tankesystem. Man kan snarast likna det vid ett så kallat initieringsnamn, dvs ett namn som sedan äldsta tider tilldelas en nyupptagen medlem i samfund som eftersträvar höga etiska eller konstnärliga eller bara sociala mål, såsom klosterordnar, konstnärssällskap, loger eller liknande, för att tydliggöra hans individuella egenart eller hans speciella betydelse i samfundet. I det föreliggande fallet kommer det dock inte så mycket an på den tankemässiga innebörden som på den känslomässiga klangen. Att benämningen innebär en viss isolering av böckerna inom litteraturen och därför kan få många, som föredrar att följa den stora massan, att ställa sig avvisande, kan förvisso inte bestridas. Den som är alltför mycket påverkad av det sövande bruset från massans tankevanor kommer dessa böckers språkliga klang inte så lätt kunna nå, eftersom han är döv för den fina stämma som uttrycker hans eget innerstas bifall, som väcks genom denna klang. Jag kan därför bara råda var och en som ställer sig frågande inför det ovanliga namnet att inte dra några förhastade slutsatser utan låta sina betänkligheter bero och först och främst ta intryck av innehållet i böckerna. Om det i dem finns värden som gör honom lycklig och ger upplysande svar på hans frågor, så kan han utan betänkande anta att det även bakom det främmande namnet döljs något med en meningsfull innebörd och inte en fara för något bedrägligt. Om en myndighet meddelade honom att han ärvt en summa pengar från en obekant testamentator med ett främmande namn, skulle han säkerligen noga granska de uppställda villkoren men inte avsäga sig arvet på förhand.

Jag har själv lärt känna dessa böcker på samma sätt som många andra köpare: i en bokhandel, genom att av nyfikenhet bläddra i de framlagda böckerna. Det var långt innan jag fick förmånen att ge ut de flesta av dem på mitt förlag. Eftersom jag till min natur är skeptisk och har svårt för att bli begeistrad, väntade jag mig inte alls att i dessa anspråkslösa band få möta en vägledning till verklig kunskap om sanningen; ja, om jag överhuvudtaget hade en övertygelse, så var det den, att sanningen beträffande andliga ting var omöjlig att nå för människan åtminstone under jordelivet. Jag har visserligen alltid ansett det vara ett krav på en verkligt kritisk hållning att inte principiellt avfärda ett ovanligt budskap, utan granska det fördomsfritt, eftersom kritik när allt kommer omkring inte är något annat än granskning och värdering. Otillfredsställd med alla dogmatiska åskådningar som jag kände till, inklusive materialismen, försiktig av naturen, som affärsman och jurist van vid att nyktert granska alla fakta och påståenden, var jag principiellt obenägen att sätta tilltro till ett budskap, som vågade åberopa sig på en uppenbarelse eller tillgång till en absolut sanning, speciellt som en mångårig praktisk erfarenhet som domare fått mig att tvivla på att ens en rent jordisk sanning kan fastställas objektivt. Utan fördomar men skeptisk började jag läsa de första böckerna av Bô Yin Râ som kom i min hand, och insåg då till min förvåning, att allt jag trodde mig ha av kritiska förbehåll, insikter om bedrägerimöjligheter, kunskaper om suggestiv påverkan och försvar mot det, föregreps och överflyglades helt av den kristallklara sakligheten hos denne man, som i sitt andliga liv för länge sedan hade kartlagt allt det som vår psykologiska forskning debatterar idag. Och bortom hela detta område av omstridda frågor uttryckte dessa böcker en visshet om att människan är evig, en visshet av en oerhörd kraft, kännbar redan i språket, som jag aldrig funnit någon annanstans.

Vissheten som utstrålar från dessa böcker kan tydligt förnimmas som en visshet grundad på praktisk erfarenhet och talar också till läsarens personliga praktiska erfarenhet, hur begränsad och avtrubbad den än må vara, hur mycket den än till en början må vara hänvisad till aningar, i motsats till skärpan och vidden av de upplevelser som ligger till grund för Bô Yin Râ’s budskap. Det är därför meningslöst att beskriva det på samma sätt som ett filosofiskt eller religiöst tankesystem. Även om en sådan framställning skulle kunna ge en uttömmande beskrivning av den världsbild som dessa böcker ger uttryck för, så långt det är möjligt i ord, så skulle det ändå bara röra sig om teoretiska föreställningar, en angelägenhet för tänkandet, och därmed utsatt för alla de missförstånd som tänkandet kan ge och utan inverkan på händelseutvecklingen. Men detta är inte alls syftet med Bô Yin Râ’s böcker. De vill föra in läsaren i händelseutvecklingen och sätta honom i stånd att medvetet delta i den. Man kan därför inte tala om en av Bô Yin Râ grundad filosofisk eller religiös lära. Hans upplysningar bildar inte någon världsåskådningslära, trots den imponerande sammanhängande struktur som växer fram ur dem genom hans enhetliga verklighetsupplevelse, utan de inriktar sig på det för läsarens välbefinnande så viktiga praktiska handlandet. När jag därför vill framföra mitt personliga ställningstagande, så anser jag det vara riktigt att i stället för att försöka mig på en systematisk framställning helt enkelt nämna de viktigaste kännetecknen som fått mig att inse den praktiska betydelsen av dessa upplysningar.

När man vet, att uppväckandet av fruktan eller ångestkänslor av olika slag är det säkraste medlet att få makt över människors sinnen, så tar man för vana att först syna varje andlig rörelse för att se om det finns inslag i den som kan väcka fruktan, vilket ofta besannas även i skenbart livsbejakande livsåskådningar. Fruktan förlamar allt verkligt liv, och den som själv har erfarit det blir mycket känslig för alla försök att av maktbegär eller självhävdelse väcka fruktan hos andra med hjälp av religiösa föreställningar. ”Allt ont är fruktan”. Dessa ord av Bô Yin Râ var för mig inte bara en bekräftelse på att jag hade att göra med seriös sanningskunskap utan också en mycket stark impuls till en fördjupad uppfattning av livsföreteelserna. Denna lapidariska sats besannades därvid om och om igen.

Jag har känt många människor som uppriktigt menat att de hade tillgång till sanningen i fråga om någon politisk, moralisk eller social övertygelse eller en religiös tro, som gjorde dem lyckliga, men alltid känt sig tvungna att mycket häftigt aktivt bekämpa och angripa andra uppfattningar, som inte stämt överens med deras egen förmenta sanning. Jag har alltid sett det som en svaghet i deras egen övertygelse. Den som är säker tål avvikande uppfattningar, det är bara den osäkre som ser en fara i dem, nämligen omedvetet en fara för sin egen tro. För Bô Yin Râ är det inte fråga om någon aktiv kamp, även hans kritik är inte något annat än blott och bart en varning. ”Den av andlig lag fordrade kärleken är det högsta och starkaste själv- och allbejakandet, så att den människa som genomträngs av den bara förnimmer det positiva, det som anden vill, både i sig själv och i allt annat levande, även i det fall då hon ser sig tvungen att energiskt värja sig mot de samtidigt verksamma negativa krafterna hos företeelsen i fråga”. Bô Yin Râ’s ovillkorliga värdebejakande är inte kraftlös tolerans utan verkligt kraftfull medvetenhet, som bara låter sig påverkas av det värdefulla, även hos det som har motsatt inställning.

En upprymd livsglädje har för mig alltid varit det osvikligaste kännetecknet på en inre harmonisk och säker livsinställning. En sådan påträffar man förvisso inte särskilt ofta. Att man inte finner den under en hektisk jakt efter nöjen är självklart, men även hos människor som berömmer sig av en trösterik religiös visshet har jag mycket sällan observerat verkligt frigjord munterhet, verkligt hjärtligt, befriande skratt. ”Se, o sökande, du som strävar efter harmoni i din själ och som vill förena dig med anden i dig själv:- jag kan inte ’ta dig på allvar’ förrän jag vet att du kan skratta!” Ett sådant yttrande är ett starkt gensvar på min innersta praktiska övertygelse precis som den viktiga uppmaningen: ”Misstro allt som ger sig ut för att vara en ’religiös’ känsla utan att bekräftas genom ett jublande hjärta”.

Tron, som Bô Yin Râ talar om, är också något helt annat än det som ett lamt sanningssökande anser den vara. Den är framförallt en praktisk kraft. Inte blott och bart en tankemässig övertygelse vad gäller sakförhållanden eller sammanhang. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att en tro, som bara är en övertygelse, inte skulle kunna betvivlas, just därför att det alltid är möjligt att en tanke trängs undan av en ny tanke och liksom uppslukas av den. Men när Bô Yin Râ säger: ”Det som inte är lika visst för dig som din egen jordekropp får du aldrig kalla visshet!”, så måste han mena en helt annan, mycket starkare visshet, en känsla av kraft, som smält samman med kroppskänslan till en enhet. Att uppnå något sådant vore, tyckte jag, värt all ansträngning. Att även Bô Yin Râ’s enastående säkerhet, som hade slagit mig från första början, berodde på ett sådant i kroppen förankrat kraftmedvetande, blev nu begripligt för mig. Man får av hans budskap en känsla av att den här vissheten rör sig om ett verkligt vetande, inte någon av de många slagen av välkänd så kallad trosvisshet, som ju blott och bart är antaganden, även om de som har denna visshet är beredda att dö för den. Att man också kan dö hjältemodigt för blotta antaganden har krigserfarenheterna från båda sidor av slagfälten definitivt visat. Att vilja bedöma värdet och kraften hos en tro huvudsakligen utgående från om man är villig att dö för den, förefaller mig vara en besynnerlig ensidighet. Mycket viktigare anser jag det vara om man med dess hjälp kan leva i verklig glädje och påtaglig nytta för sina medmänniskor. Med orätt framställs Jesus smärtsamma död som en för alla giltig förebild, för att rättfärdiga den ensidiga värdesättningen av lidande och död som ett särskilt betydelsefullt tecken på trons styrka. Man bortser då från att denna konungsliga död var en utomordentlig oefterhärmlig engångsföreteelse.

Jag har alltid avundats de troende i den katolska kyrkan lite grand för att de med sin föreställning om Guds Moder i sina religiösa känslor har ett kvinnligt element som mål för sin högsta tillbedjan vid sidan av det manliga. Det tycktes mig som om det måste falla sig lättare för dem än för oss att hysa förtroende, den verksammaste känslan som är förknippad med gudsföreställningen, eftersom de kunde ta för givet att gudomen även hade kvinnliga egenskaper. I den protestantiska, rent manliga gudsföreställningen, är de stränga dragen förhärskande, bara en aning mildrade genom bibelillustratörernas gubbaktiga uppfattning. Hos Bô Yin Râ fann jag förklaringen till min oklara känsla i hans beskrivning av manlig-kvinnlig polaritet i den gudomliga urgrunden till allt skeende, som vidarealstras i alla företeelsevärldar, så att det även i oss själva bara är möjligt att känna och uppleva det gudomliga i sådan polaritet, som man och kvinna.

Därmed har jag i allt väsentligt antytt vad som har varit avgörande för min uppfattning om Bô Yin Râ’s mission och den praktiska betydelsen av hans lära, som vill få oss att söka den levande Guden i vårt inre. Andra kommer på grund av olikartade praktiska frågeställningar att få förtroende genom andra kriterier. Men det kommer alltid att vara ett praktiskt förtroende, inte bara ett teoretiskt instämmande, som i verkligheten ger tillträde till böckerna. Det kan kanske därför vara på sin plats att också säga något om vad det praktiska resultatet blir, om man följer Bô Yin Râ’s råd.

För mig stod det från första början klart, att deras användbarhet i vardagslivet kunde ses som det tydligaste tecknet på deras värde eller värdelöshet. Tynade förmågan bort att uppfatta de små vardagshändelserna, minskade arbetsförmågan och den fysiska och andliga prestationsförmågan, avskärmades man från det yttre livets flöde, så kunde det inte vara den rätta vägen. Jag har hos helt olika andliga och moraliska rörelser, speciellt också vid reformsträvanden av olika slag, lagt märke till en sådan besatthet, en utarmning av den konstnärliga eller naturliga uppfattningsförmågan, som lett till en urholkning av det andliga livet hos de drabbade i stället för den eftersträvade utvecklingen. Motsatsen till detta tycks mig vara att känna sig uppfylld, vilket tvärtom betyder en utvidgning och förstärkning av alla naturliga intressen och aktiviteter. Jag kan intyga, att en sådan förhöjd livskänsla ända till kroppslig medvetenhet blir resultatet om man rätt följer de anvisningar som Bô Yin Râ ger i sina böcker. Förvisso är en koncentration av intressen en förutsättning för och resultat av varje hög strävan. Men det är skillnad mellan besatthet, varigenom viljan behärskas, och besittning, varigenom den först kommer till sin fulla rätt. Köpmannen med sin pärla kan av sina bekanta uppfattas som besatt, men det var en pärla , som han vann, nämligen glädje, glans, skönhetsupplevelse.

Liksom jag lärt känna själva böckerna på ett högst naturligt sätt, så har jag också haft förmånen att få stifta personlig bekantskap med författaren på ett osökt sätt och utan anknytning till böckerna. Det ingår inte i mina vanor att personligen tacka författare, vars verk engagerar mig, och göra dem uppmärksamma på min existens. Jag kan inte tacka bekantskapen med Bô Yin Râ för en fördjupning av förståelsen av hans böcker, ty i böckerna ger han ut sig själv totalt, mer oförbehållsamt än det skulle vara möjligt i ett personligt tankeutbyte. Men den vänlighet och medkänsla som denna kungliga personlighet visat mig, den humoristiska munterhet, det ljus och den värme, som strålar ut från honom, betyder för mig ett så oändligt mänskligt berikande, att jag räknar stunderna som jag fått tillbringa i hans närvaro som mina allra skönaste. Jag upplevde då tonläget i hans hem som mycket glatt och naturligt och inte alls högstämt eller rent av salvelsefullt.

Bô Yin Râ är en stor, ståtlig uppenbarelse. Man ser på honom, att han i unga år inte dragit sig för fysiska ansträngningar; som lidelsefull bergsklättrare har han besegrat mycket svåra toppar. Ännu idag är kroppsarbetet i trädgården, där han inte bara känner varje träd utan också själv har planterat det, en välgörande rekreation. Omfattande kunskaper om varje plantas livsbetingelser och behov gör faktiskt en rundvandring i trädgården i hans sällskap till en spännande lektion. Han känner genom inre frändskap en djup samhörighet med söderns landskap. Och även om han inte i vår schweiziska söder är i närheten av det sydliga hav, som han är särskilt förtjust i och som han har återgett så oförlikneligt i sin kända grekiska landskap, så lyser hans ögon, som ger det mäktiga huvudet dess prägel, speciellt vänligt, när han talar om den livfulla enkelheten och naturligheten hos de människor som han tycker så mycket om som bor runt sjöarna på andra sidan alperna.

Händelserna i världen, så som de avspeglas i tidningarna, följer han med helt fördomsfritt intresse, och han tar också livligt del i alla tekniska uppfinningar på ett sätt som färgas av hans egenartade förståelse för fysikaliska fenomen. Hans kloka omdöme om de aktuella samtalsämnena har aldrig en bitter biton av protest mot oandligheten i vår tekniska tidsålder, vilket nuförtiden ses som tecken på andlighet i kretsar av så kallade kulturpersoner, även om de mycket väl kan göra gemensam sak med denna oandlighet. Bara den som känner honom från hans böcker kan märka hur han i kärnan av sitt medvetande, som tar del i eviga skeenden, är fjärran från en överskattning av de dagsaktuella frågorna och bekymren.

Levnadssättet och umgängestonen i hemmet är helt och hållet sådana som man väntar sig i en välordnad borgerlig konstnärstillvaro, glatt, livligt, livstillvänt. Från det med humor och älskvärdhet präglade förhållandet mellan föräldrar och barn utgår en välgörande gemytlighet. Gästfriheten, som man upplever som vän, visas så naturligt, att den inte kan göra någon beklämd. Den känsla av välbehag, som hemmets atmosfär inger gästen, liknar den som man upplever när man en mild vinterdag gläds åt solens strålar: man känner att man blir varm och som om man fått en gåva, men man skäms inte för att man själv inte kan lysa och värma.

Denna naturligaste och mänskligaste människa, som jag någonsin lärt känna, har alltså skrivit de böcker, vars oförlikneliga betydelse jag har försökt beskriva utifrån min personliga erfarenhet. Lika enkelt och naturligt är i grund och botten också deras innehåll, om man inte låter sig skrämmas av det som är nytt och oväntat för våra förstelnade tankevanor. Jag har faktiskt just från rätt komplicerade naturer hört den här invändningen: ”Allt det som den här Bô Yin Râ säger kan säkerligen vara beaktansvärt och gagneligt för grubblande gudssökare. Men jag är ju en så enkel natur, så jag föredrar att hålla mig till mitt enkla evangelium eller min enkla samhörighet med naturen eller den allmänna människokärlekens enkla religion”, eller vad det nu kan vara för världsförklaringar som prisas för sin enkelhet. Nu kan jag mycket väl föreställa mig att en mycket enkel människa kan finna verklig lycka i varje trosform. Hon äger redan då det Bô Yin Râ vill ge henne och behöver i så fall faktiskt inte hans skrifter. Hon skulle emellertid då förvisso inte heller åberopa sin enkelhet, om hon fick syn på böckerna, utan genast med glädje upptäcka att de bekräftade hennes egen livskänsla. Den som åberopar sin enkelhet lämnar därmed sin verkliga enkelhet, som aldrig är medveten om sig själv. Hennes förment så enkla tro är tvärtom för det mesta en mycket invecklad begreppsbildning, och hon genomskådar inte längre att den är så komplicerad. Hennes tro tycks henne vara enkel bara därför att den ger henne lugn och ro på det ställe där oro skulle vara outhärdlig. Bô Yin Râ’s böcker fordrar just på dessa ställen genom sin oavvisliga ton av absolut visshet, som vibrerar i språket och som till och med kan reta den osäkre läsaren, att man bestämmer sig. Inte att man bestämmer sig för någon slags övertygelse eller att bli anhängare till någon speciell person, utan att man bestämmer sig att säga ja till sig själv.

Om oss själva, vårt välbefinnande, vår praktiska utveckling och livsförverkligande handlar det uteslutande, om det enklaste alltså och på samma gång om det högsta: om vår lycka, som vår ännu oordnade viljehushållning så ofta står i vägen för. Och vad vi får veta om dessa saker är förslag till utformning och inriktning av detta helt praktiska ja-sägande till oss själva, inte bekännelser av uppfordrande trossatser eller rigida bud för hur vi skall uppföra oss, på det sätt som de troende i religiösa kultsystem åläggs genom framtidslöften och hotelser.

Bô Yin Râ har en gång talat om för mig att han inte skrivit en enda mening i sina böcker i avsikt att övertyga någon om något. Allt han skriver syftar bara till att på olika sätt beröra läsaren på den punkt där han måste ställa om sin vilja för att bli verkligt lycklig. Denna punkt, där en omställning av viljan fordras för att man skall uppnå inre harmoni, är speciell för varje läsare. Det är orsaken till att han i varje bok behandlar ett nytt område, eftersom det bara är på detta sätt han kan nå människors olika sätt att uppfatta saker och ting. Det är inte så viktigt att man tror på hans budskap, däremot att man praktiskt handlar enligt det.

Jag har ansträngt mig att informera om de här böckerna på ett sådant sätt som jag skulle göra som privatman på frågor från en vän. Jag har ju också insett deras betydelse i min egenskap av privatman. Att jag som förläggare skulle ha lägre tankar om dem kan ingen kräva av mig. Även misstrogna läsare av denna skrift bör, som jag innerligt hoppas, åtminstone ha fått intrycket, att jag inte vill lura på dem något, som jag själv inte uppskattar, utan att jag vill göra dem en verklig tjänst efter bästa förmåga. Att jag vill göra det rätta, det ber jag alltså att man skall tro. Om jag därmed också har rätt i fråga om det jag säger om böckerna och författaren kan faktiskt bara en praktisk prövning visa. Att råda till en sådan prövning, eftersom den verkligen är mödan värd, är det egentliga syftet med min redogörelse.

*


Boken om Den Konungsliga Konsten

Boken om
den levande Guden

Boken om
Livet efter detta

Boken om Lyckan

Vägen till Gud

Boken om Kärleken

Hemligheten

Bönen

Livets Ord

Mera Ljus

Golgatas Mysterium

Lovsång

Tröstens bok

Tillvarons mening

Kultmagi och Myt

Johannes Visdom

Det Höga Målet

Världar